Att se sig själv i andra, om solidaritet

Ordet solidaritet ar ett maskligt ord, pa samma gang alskat och foraktat. Det har gjort en lang resa sedan det tog plats i Napoleons beromda civillag. Det har befunnit sig pa revolutionens barrikader och firats furstligt i salongerna i Paris, och Roms pavar har med valbehag tagit det i sin mun. Men det har ocksa varit en trogen kamrat for fattiga arbetare och forfoljda fackforeningar och en avskydd motstandare for manga av varldens stora.I dag haller ordet ater pa att komma i fokus, men meningarna om vad solidaritet innebar skiftar. Ar det enbart en kansla av samhorighet eller ett starkt band som haller samman grupper, klasser eller hela samhallen? Kan solidaritet skiljas fran valgorenhet? Kan man vara solidarisk med hela manskligheten? Sa formulerar sig Sven-Eric Liedman om den bok som i host kommer i Bonnier Essa under titeln Att se sig sjalv i andra om solidaritet. An ar texten inte fardigskriven, men amnet ligger honom varmt om hjartat och allt tyder pa att det kommer att bli en klargorande och uppfostrande essa. PS. Forsta ledet i titeln ar ett citat ur en dikt av Gunnar Eklof.